Så är jag då tillbaka i Kapstaden efter mitt stora äventyr. Här är lika soligt och vackert som förra gången och vattenbristen är ännu värre. Om det inte kommer ordentliga regn snart riskerar man att vara helt utan vatten framåt mars även om man följer ransoneringsriktlinjerna. Varje person förväntas använda maximalt 50 liter per dygn. En normal dusch förbrukar 15 liter och toalettspolningar under en dag ännu mer.
Här gäller det alltså nu att dra sitt strå till stacken genom att duscha supersnabbt och inte spola i toaletten för ofta. Min chaufför från flygplatsen var övertygad om att det snart kommer massor av regn och att folk kommer att klaga på det istället. Vi får väl se vem som får rätt.
Som avslutning på resan hade jag planerat en besök på en annan fängelseö, nämligen Robben Island där ju Nelson Mandela satt fängslad i hela18 år. Efter ett långt köande lyckades jag få en biljett och efter ytterligare köande var det dags att gå ombord. Plötsligt knastrade det till i högtalaren och vi meddelades att turen blivit inställd på grund av hårt väder. Då tänkte jag istället åka linbanan upp till Table Mountain, men den var också inställd på grund av samma hårda väder ,som man faktiskt inte märkte något av på lägre nivå. Så mycket närmare än så här kom jag därför inte till Table Mountain.
Det är ju bra att ha saker kvar att se här i Kapstaden för hit vill jag definitivt komma tillbaka så snart som möjligt.
Så är mitt äventyr nu slut. I morgon reser jag tillbaka till Europa och vintern. Men med mig tillbaka har jag många fantastiska minnen från den lilla klippön mitt ute i Atlanten. Det här blir sista bloggposten för den här gången. Stort tack till er alla som orkade med att följa med mig på resan den vägen!
Följ med på min resa till St Helena
Sunday, 4 February 2018
Saturday, 3 February 2018
Att flyga från St Helena
Redan 1943 gjordes en första studie över möjligheterna att bygga en flygplats på St Helena. Slutsatsen var att detta inte var ett genomförbart projekt.
1973 gjordes en ny studie som tittade på olika möjliga platser att anlägga en flygplats, men även denna kom fram till att hela skulle bli för kostsamt, bl.a beroende på väderförhållandena.
Andra idéer har dykt upp under åren, t.ex att flyga med sjöflygplan och diverse privata intressenter har kommit upp med olika förslag genom åren.
2005 beslutade brittiska regeringens Department for International Development (DFID) att man skulle finansiera en flygplats. En upphandling gjordes och 2008 fick ett italiensk företag kontraktet. det hela stoppades dock upp redan 2009 bl.a. på grund av finanskrisen. 2011 började man om igen med en ny upphandling och kontraktet gick denna gång till det sydafrikanska bolaget Basil Reed.
Ett enorm arbete började. Man fick skeppa maskiner och nästan allt material med båt till ön.
Man byggde en ny hamn och en helt ny väg till flygplatsen från hamnen. Stora klippor sprängdes bort och användes för de enorma mängder massor som behövdes för att fylla igen en hel dalgång.
Bygget fortskred och februari 2016 sattes som officiell öppningsdag. I september 2015 gjordes den allra första testlandningen med ett litet plan. Den visade att ett stort antal förbättringsåtgärder var nödvändiga och startdagen sköts upp några månader.
I april 2016 gjorde flygbolaget Comair, som fått kontraktet på trafiken, en riktig testflygning med den flyplanstyp man tänkte använda, en Boeing 737. Planet lyckades landa först på andra försöket på grund av de stora problemen med vindskjuvning. Öppnande av flygplatsen fick återigen skjutas upp och efter många turer hit och dit kom man fram till att man måste använda mindre plan för att klara vindproblemen. En ny upphandling gjordes. Kontraktet gick denna gång till sydafrikanska Airlink som skulle flyga med plan av typen Embraer 190. Den första officiella flygningen skedde den 14 October 2017 och sedan dess går det ett plan mellan Johannesburg, med anslutning till Kapstaden, och St Helena varje lördag. Den totala kostnaden för projektet uppges vara 285 miljoner pund. Resten är historia.
Klockan halv tolv blev jag och de andra hotellgästerna som skulle resa upphämtade med taxi. Resan till flygplatsen på de vindlande vägarna tar nästan en timme. Det var redan en ordentlig kö till incheckningen som gick i snigelfart. Det är helt klart ett och annat som behöver trimmas in innan det flyter som det ska.
Några av kompisarna från båten som ska stanna lite längre kom för att vinka av.
Det inkommande planet var en och halv timme försenat så jag stannade på utsiktsbalkongen för att se det landa. Vad händer då? Helt plötsligt väller det in en enorm tjocka över flygplatsen. Planet som just var klart för inflygning fick vänta och gjorde två svängar innan det lika plötsligt klarnade upp igen så att man kunde landa. Planet mellanlandar och tankar i Windhoek i Namibia på vägen till St Helena just för att man ska ha bränsle nog att kunna vänta lite i luften. Men jag undrar hur många svängar de kan göra innan de blir tvungna att gå till Ascension Island, som är den närmaste alternativa flygplatsen, 130 mil bort.
När planet väl landat gick jag till säkerhetskontrollen, men passkontrollören hade redan stängt och gått sin väg. Ett ögonblick av stor nervositet utbröt, men slutligen lyckades de få tag i henne. Sur och dum var hon, men där gällde det att hålla god min i elakt spel. Det kändes på något sätt ganska angeläget att komma med just det här planet.
När det var dags för boarding vällde ett nytt dimmoln in över flygplatsen, denna gång kombinerat med regn. Jag får erkänna att jag undrade lite över hur det här skulle sluta, inte minst när planet nått början på startbanan som stupar rakt ner sisådär en hundra meter. Och likadant ser det ut i andra änden.
Planet tog dock fart och det var absolut en av de allra mjukaste starter jag varit med om, så det var bara att andas ut och slappna av under resan till Johannesburg där vi stannar över natten för att fortsätta till Kapstaden i morgon bitti.
Egentligen skulle planet ha mellanlandat i Windhoek också på tillbakavägen så att vi kunde byta till ett flyg till Kapstaden samma kväll. Flygbolaget påstår att man ännu fått tillstånd att låta passagerarna byta i Windhoek. Jag tror snarare att de kommit på att det är mycket billigare att betala för en hotellnatt för oss i Johannesburg än att mellanlanda och tanka i Windhoek. Men vad vet man?
1973 gjordes en ny studie som tittade på olika möjliga platser att anlägga en flygplats, men även denna kom fram till att hela skulle bli för kostsamt, bl.a beroende på väderförhållandena.
Andra idéer har dykt upp under åren, t.ex att flyga med sjöflygplan och diverse privata intressenter har kommit upp med olika förslag genom åren.
2005 beslutade brittiska regeringens Department for International Development (DFID) att man skulle finansiera en flygplats. En upphandling gjordes och 2008 fick ett italiensk företag kontraktet. det hela stoppades dock upp redan 2009 bl.a. på grund av finanskrisen. 2011 började man om igen med en ny upphandling och kontraktet gick denna gång till det sydafrikanska bolaget Basil Reed.
Ett enorm arbete började. Man fick skeppa maskiner och nästan allt material med båt till ön.
Man byggde en ny hamn och en helt ny väg till flygplatsen från hamnen. Stora klippor sprängdes bort och användes för de enorma mängder massor som behövdes för att fylla igen en hel dalgång.
Bygget fortskred och februari 2016 sattes som officiell öppningsdag. I september 2015 gjordes den allra första testlandningen med ett litet plan. Den visade att ett stort antal förbättringsåtgärder var nödvändiga och startdagen sköts upp några månader.
I april 2016 gjorde flygbolaget Comair, som fått kontraktet på trafiken, en riktig testflygning med den flyplanstyp man tänkte använda, en Boeing 737. Planet lyckades landa först på andra försöket på grund av de stora problemen med vindskjuvning. Öppnande av flygplatsen fick återigen skjutas upp och efter många turer hit och dit kom man fram till att man måste använda mindre plan för att klara vindproblemen. En ny upphandling gjordes. Kontraktet gick denna gång till sydafrikanska Airlink som skulle flyga med plan av typen Embraer 190. Den första officiella flygningen skedde den 14 October 2017 och sedan dess går det ett plan mellan Johannesburg, med anslutning till Kapstaden, och St Helena varje lördag. Den totala kostnaden för projektet uppges vara 285 miljoner pund. Resten är historia.
Klockan halv tolv blev jag och de andra hotellgästerna som skulle resa upphämtade med taxi. Resan till flygplatsen på de vindlande vägarna tar nästan en timme. Det var redan en ordentlig kö till incheckningen som gick i snigelfart. Det är helt klart ett och annat som behöver trimmas in innan det flyter som det ska.
Några av kompisarna från båten som ska stanna lite längre kom för att vinka av.
Det inkommande planet var en och halv timme försenat så jag stannade på utsiktsbalkongen för att se det landa. Vad händer då? Helt plötsligt väller det in en enorm tjocka över flygplatsen. Planet som just var klart för inflygning fick vänta och gjorde två svängar innan det lika plötsligt klarnade upp igen så att man kunde landa. Planet mellanlandar och tankar i Windhoek i Namibia på vägen till St Helena just för att man ska ha bränsle nog att kunna vänta lite i luften. Men jag undrar hur många svängar de kan göra innan de blir tvungna att gå till Ascension Island, som är den närmaste alternativa flygplatsen, 130 mil bort.
När planet väl landat gick jag till säkerhetskontrollen, men passkontrollören hade redan stängt och gått sin väg. Ett ögonblick av stor nervositet utbröt, men slutligen lyckades de få tag i henne. Sur och dum var hon, men där gällde det att hålla god min i elakt spel. Det kändes på något sätt ganska angeläget att komma med just det här planet.
När det var dags för boarding vällde ett nytt dimmoln in över flygplatsen, denna gång kombinerat med regn. Jag får erkänna att jag undrade lite över hur det här skulle sluta, inte minst när planet nått början på startbanan som stupar rakt ner sisådär en hundra meter. Och likadant ser det ut i andra änden.
Planet tog dock fart och det var absolut en av de allra mjukaste starter jag varit med om, så det var bara att andas ut och slappna av under resan till Johannesburg där vi stannar över natten för att fortsätta till Kapstaden i morgon bitti.
Egentligen skulle planet ha mellanlandat i Windhoek också på tillbakavägen så att vi kunde byta till ett flyg till Kapstaden samma kväll. Flygbolaget påstår att man ännu fått tillstånd att låta passagerarna byta i Windhoek. Jag tror snarare att de kommit på att det är mycket billigare att betala för en hotellnatt för oss i Johannesburg än att mellanlanda och tanka i Windhoek. Men vad vet man?
Farväl till Jamestown
Innan det blir dags att fara iväg till flygplatsen tar jag en sista tur i Jamestown. Snart är äventyret slut. Det har varit en helt fantastisk resa med upplevelser som har överträffat alla mina förväntningar. Jag hoppas verkligen att fler av mina följare får möjlighet att komma hit en dag även om det måste bli med flyg i båda riktningarna. Ja, flygresan härifrån är förstås nästa lilla äventyr innan allt är över.
I väntan på det delar jag här några bilder på de fina byggnaderna i Jamestown.
Sist men inte minst, hotellet där jag bott, Mantis St Helena. Inrymt i tre 1700-talsbyggnader som restaurerats varsamt. Helt klart i en klass för sig själv här på ön. Och med fransk köksmästare dessutom!
Men The Consulate Hotel några bilder längre upp tillbaka på den här sidan går inte heller av för hackor. Med en sliten kolonial stil och en viss "Napoleonsk" touch.
I väntan på det delar jag här några bilder på de fina byggnaderna i Jamestown.
Sist men inte minst, hotellet där jag bott, Mantis St Helena. Inrymt i tre 1700-talsbyggnader som restaurerats varsamt. Helt klart i en klass för sig själv här på ön. Och med fransk köksmästare dessutom!
Men The Consulate Hotel några bilder längre upp tillbaka på den här sidan går inte heller av för hackor. Med en sliten kolonial stil och en viss "Napoleonsk" touch.
Sista dagen
Fredagen börjar återigen med en simtur i Jamestown's swimmingpool. På vägen dit tog jag en tur i Castle garden som ligger mitt över från mitt hotell.
Bassängen har naturligtvis längden 33 meter. Varför inte?
Efter frukost tog jag en taxi upp till Briars där Napoleon bodde i väntan på att Longwood skulle bli klart. Man håller bara öppet för besök onsdagar och fredagar 10-11 så det passade in bra i min planering.
Här får man fotografera inne, men det var faktiskt bara ett rum Napoleon hade till sitt förfogande. Hans franska entourage stannade kvar i Jamestown. Det var nog trots allt inte så illa för honom eftersom han ofta blev bjuden över till värden, Mr Balcombe, vars 14-åriga dotter Betsy dotter dessutom talade franska.
Den typiske guiden här på ön, en pensionerad skollärare
Tillbaka i Jamestown hann jag med ett besök på museet med en verkligt fin samling av bilder och föremål från St Helena genom tiderna.
Så här såg skeppet ut som den förste portugisiske upptäckaren kom med 1502
Några senare varianter av farkoster som seglat på St Helena
En gammal telefonväxel
En Wirebird i egen hög person
Sedan skulle det så bli dags för snorkling med valhajar!
På vägen dit passerade jag hamnen där man fortfarande höll på att packa ur containrarna vi hade med oss i måndags.
Titta noga här så ser ni ett paket från IKEA som tulltjänstemannen verkar särskilt intresserad av
Här kommer Anthony och hans pappa för att plocka upp mig med sin båt.
Vi såg delfiner, som jag tyvärr inte lyckades fånga på bild, fåglar och mycket annat men tyvärr inga Valhajar. Trots allt en trevlig sjötur. Anthony berättade förresten att hans son hade varit med St Helenas trupp till Island Games på Gotland i somras. Han tävlade i simning.
Så var det så dags för avskedsmiddag tillsammans med delar av gänget från båten.
Och nu är det bara att packa väskan. Transport till flygplatsen klockan 11. Det blir säkert en spännande dag i morgon också.
Subscribe to:
Posts (Atom)