St Helena i sikte

Sista natten på båten firades med stor barbecue på akterdäcket i solnedgången. Alla som skulle lämna båten nästa dag fick fint certifikat från kaptenen att vi varit med på sista turen. Kändes faktiskt lite vemodigt. Också för att vi alla passagerare har blivit som en liten familj. Man har pratat med nästa alla passagerare och sagt några ord varje gång man mötts på båten. Efter avslutande kägelspel kunde vi alla gå till sängs för att var uppe vid sex och se de första konturerna av St Helena.

   

Vi var många som ställde klockan för att vara uppe på bryggan för att se ön, men tyvärr var den nästan helt täckt i dimma. Man kunde bara vagt se konturerna av vulkanklippan som sticker upp ur havet mitt i Atlanten.  Trots det kändes det nästan som ett magiskt ögonblick efter fem dagar till sjöss. Man kan bara undra hur Napoleon kände det. För honom tog det tre m pånader och han hade nog inte så mycket att roa sig med under tiden.

Nåja, ju närmare vi kom desto mer såg vi. Vi kommer ju söderifrån och måste gå runt halva ön till Jamestown. Bara för att det är den sista resan bestämde kaptenen att gå närmare ön än vanligt, ca 1,5 miles, så därför hade jag en särskilt fin vy från frukostbordet.