Landstigning i Jamestown

Äntligen framme i Jamestown. En av väldigt få platser där man kan landstiga på ön. I övrigt är det bara höga och närmast lodräta klippväggar runt hela ön. Så det var här den första landstigningen skedde och det var också också den plats dit Napoleon kom först. Man har nu byggt en ny hamn med pir och vågbrytare i en angränsande vik som heter Ruperts så att det lastfartyg som ska avlösa RMS St Helena kan lägga till vid kaj för last och lossning.  RMS kan dock inte använda den hamnen så för oss och alla containrarna gäller lossning ute på redden.

Vi fick lämna våra väskor tidigt på morgonen så att de kunde placeras i en låda som sedan lyftes ombord på en pråm. Här ser vi väskorna på väg mot land. Tur att det inte är några vågor idag.  

Snart blir det min tur att bli uppropad för landstigning.

Väl inne på land väntar noggrann pass- och tullkontroll. Inga foton får tas där!

Utanför står "the Saints" och väntar på anhöriga som kommer med båten. Jag blir också mött av en person från hotellet som berättar att detta är ett väldigt vemodigt ögonblick för öborna. I alla år har man kommit hit och mött de som kommer och tagit farväl av de som reser.  Att hämta någon på en flygplats kan aldrig bli samma sak.















Väl incheckad på hotellet som är helt nyöppnat och inrymt i ett varsamt renoverat 1700-talshus (jag får återkomma till det senare) är det dags för en rundtur i staden. Överallt möter jag medpassagerare från båten så det finns många att tala med och utbyta första erfarenheter.

En av huvudattraktionerna är "Jacob's ladder". En trappa med 699 steg som går 183 meter upp på berget. En utmaning som måste antas men som jag sparar ett par dagar.  .

Istället tar jag en tur på en av de två vägarna ut från Jamestown som också går brant uppåt berget. Jag fångade den här vyn. Man ser i alla fall lite av Jamestown, men jag återkommer med mer om Jamestown.   I morgon väntar en heldags rundtur över hela ön med fyrhjulsdriven jeep.

St Helena i sikte

Sista natten på båten firades med stor barbecue på akterdäcket i solnedgången. Alla som skulle lämna båten nästa dag fick fint certifikat från kaptenen att vi varit med på sista turen. Kändes faktiskt lite vemodigt. Också för att vi alla passagerare har blivit som en liten familj. Man har pratat med nästa alla passagerare och sagt några ord varje gång man mötts på båten. Efter avslutande kägelspel kunde vi alla gå till sängs för att var uppe vid sex och se de första konturerna av St Helena.

   

Vi var många som ställde klockan för att vara uppe på bryggan för att se ön, men tyvärr var den nästan helt täckt i dimma. Man kunde bara vagt se konturerna av vulkanklippan som sticker upp ur havet mitt i Atlanten.  Trots det kändes det nästan som ett magiskt ögonblick efter fem dagar till sjöss. Man kan bara undra hur Napoleon kände det. För honom tog det tre m pånader och han hade nog inte så mycket att roa sig med under tiden.

Nåja, ju närmare vi kom desto mer såg vi. Vi kommer ju söderifrån och måste gå runt halva ön till Jamestown. Bara för att det är den sista resan bestämde kaptenen att gå närmare ön än vanligt, ca 1,5 miles, så därför hade jag en särskilt fin vy från frukostbordet. 

Sista dagen till sjöss

I morgon klockan nio ska vi vara framme och förberedelserna för ankomsten har börjat. Eftersom båten inte kan lägga till vid land måste både passagerare och de 92 containrarna föras i land med småbåtar. De kan inte ta så många i taget så man får en numrerad biljett och blir uppropad när det är dags. Biljetterna lämnades ut kl 9.30 och eftersom jag nu lärt mig att här måste man vara ute i god tid var jag förstås tidigt på plats. Trots detta fick jag nummer 45 på kortet så jag får nog ändå vänta ett bra tag i morgon bitti innan min tur kommer. 

Idag har jag bestämt mig för att inte göra mycket mer än att sitta på däck och vila och läsa med ett eller annat dopp i den lilla poolen med vatten från Atlanten. Det är lite varmare nu, 25 grader både i luften och vattnet. Jag hoppar över både bingo och pub-quizen. Ett holländsk par som sitter vid samma bord som jag vid middagen har gjort den här resan förut och vet precis hur allt ska gå till. De sa att de hade förberett sig för quizen i flera månader. Det tyckte vi andra vid bordet var så töntigt så enbart av den anledningen vill vi inte vara med.

Plötsligt avbröts lugnet på däck av att en man skrek att han såg delfiner. Alla vaknade upp och rusade till relingen, men där fanns ingenting att se (mer än det underbart blå havet förstås).  Så åter till solstolarna igen.

Besättningen sätter upp färgade lampor och flaggor runt däcket för ikväll ska vi ha avskedsparty med stor barbecue på däck.  Lagom till solnedgången vid halv 8.  Det blir slutet på denna underbara sjöresa som kaptenen beskrev som "a return to a time that didn't exist".

Det blir väckning lite tidigare i morgon. Man lär se ön från ungefär klockan 6. Vi kommer söderifrån och måste sedan gå runt halva ön eftersom Jamestown ligger på norra sidan. En intressant notering här är att eftersom vi är på södra halvklotet står ju solen i norr kl 12 på dagen.

I land väntar tull- och passkontroll. Man får betala 17 pund i "inträde". Har man inte en försäkring som täcker sjukvård och hemtransport om man blir sjuk får man inte gå iland alls. De är dessutom noga med att man inte får ta med djur, växter eller frukt och särskilt inte honung, bin eller något som har med bin att göra.

Min hyttvärdinna undrade om jag tänkte ta med mig min tax free-ranson. Och det ska jag ju inte, så då tar jag med mig några flaskor åt en medpassagerare från ön istället. En "Saint" som de kallas. Och då blir jag ju också lite av en "saint" eller hur.

Lördag 27 januari

Livet ombord fortskrider som vanligt, vädret likaså. På morgnarna är det lite skyigt och sedan klarnar det upp med fullt solsken på eftermiddagarna.  Vi har verkligen haft tur med vindarna. Det var lite bumpigt i början, men nu är inte våghöjden mer än högst någon meter.  Även för besättningen på bryggan förefaller det vara ganska lata dagar, åtminstone efter vad jag såg vid bryggbesöket igår. Efter avgången från Kapstaden är det spikrak kurs i fem dagar. Man behöver inte oroa sig för plötsligt uppdykande grund heller, djupet är just nu 5.000 meter.  Däremot kan det flyta omkring containrar, timmer och annat som slitit sig loss från något fartyg. Så sova kan de inte göra. 

Hittills har jag bara sett en fågel samt seglen från en segelyacht långt bort i fjärran. I övrigt bara hav. 

Idag spelas det cricket på däck men det tror jag faktiskt jag avstår från. Istället kan vi titta lite fakta om St Helena och fartyget.

Ön upptäcktes 1502 av den portugisiske sjöfararen Joao da Nova. Portugiserna använde St Helena som en plats för fartyg att stanna upp och fylla på förnödenheter på vägen till och från Ostindien. Man byggde hus och en kyrka, planterade växter och tog dit får och grisar. Sjuka sjömän kunde lämnas kvar på ön för att sedan hämtas upp på tillbakavägen om de fortfarande var i livet. 

Först 1588 kom den första engelska upptäcktsresanden, Thomas Cavendish till ön. Han beskrev den som ett paradis på jorden och därmed var hemligheten bruten. Både Holland och England började intressera sig för ön och till slut drev man  bort portugiserna. 1633 gav den engelska kronan Ostindiska kompaniet rätt att kolonisera och försvara ön. Därmed tog England också formellt St Helena i sin besittning. På den tiden uppgick befolkningen till mindre än hundra personer. 

Åren därefter försökte holländarna flera gånger ta tillbaka ön utan att lyckas med mer än en kortvarig ockupation.  Befolkningstalet har varierat över åren, livet har stundtals varit svårt och missnöjet bland soldater och befolkning ledde bland annat till flera myterier. 

Nästa viktiga milsten var förstås 1815 när Napoleon kom till ön. Dit återkommer vi när jag besöker Napoleons bostad på ön nästa vecka.

Men låt oss till sist hoppa framåt i tiden och säga några ord om båten RMS St Helena.

Den första fartyget med namnet St Helena var en 23 meter lång skonare som Ostindiska kompaniet hade i trafik mellan 1814 och 1831 då den förliste i en storm. 1833 tog engelska Kronan över ansvaret för St Helena från Ostindiska kompaniet och 1857 fick Union Steamship Company ett kontrakt att föra post mellan England och Kapstaden med stopp vid St Helena en gång i månaden. Trafiken utfördes med olika fartyg fram till 1977, då man lade ner rederiet. 

Detta ställde naturligtvis till stora problem för St Helena och man beslutade att starta ett nytt rederi speciellt för trafiken på St Helena, St Helena Shipping Company.  Man köpte in ett kombinerat frakt- och passagerarfartyg som gått mellan Vancouver och Alaska och döpte det till St Helena, nu också med den officiella beteckningen  RMS (Royal Mail Ship). Fartyget sattes i trafik 1978 och avgick regelbundet mellan Storbritannien, Kanarieöarna, Ascension Island, St Helena och Kapstaden. Under Falklandskriget chartrades RMS St Helena av brittiska försvaret och man fick istället sätta in temporära lösningar som inte fungerade särskilt bra. Efter att hon kom tillbaka i trafik igen 1983 insåg man att man behövde ett större och bättre anpassat fartyg och som ett stöd till utvecklingen av St Helena beslutades att specialbygga ett helt nytt kombinerat frakt-och passagerarfartyg för St Helena. 

Fartyget som är 105 meter långt, gör ungefär 15 knop och har kapacitet för 156 passagerare och 57 mans besättning, byggdes i Aberdeen och hade sin första resan 14 november 1990. Det är alltså samma fartyg som nu gör sin sista resa med 123 passagerare och 98 containrar. Det finns mycket mer att berätta men det tar vi en annan gång.

Dag 3

Man börjar så sakteliga komma in i rutinerna ombord. 

Klockan 7 kaffe på sängen

Snabbt iväg till gymmet innan alla redskap är upptagna. 2 träningscyklar, 2 crosstrainers och en roddmaskin för 123 passagerare, men utsikten kan man inte klaga på när man väl säkrat sig en plats på cykeln.

Sedan frukost i lugn och ro, en stund i en stol ute på däck med en kopp kaffe. Alltid någon att tala med om man inte vill läsa eller bara koppla av.  Så blir det däcksspel kl 11.00, Shuffleboard den här gången, och sedan lunch följt av ett dopp i poolen. Och minsann lyckades jag inte få en liten tid i en vilstol också.

Klockan 2 besök på bryggan. Jag rusade för att skriva på listan så fort den kom upp och ända blev jag sist på listan som nummer 15. Något man får lära sig här är att alltid vara i tid. 

På eftermiddagen visades dokumentärfilmen jag missade igår en gång till och den här gången var jag i tid.

Och nu snart blir det middag.

Två dagar till följer med ungefär samma program antar jag. Kommer tyvärr inte att kunna ladda upp några fler bilder förrän jag är framme på St Helena måndag den 29/2 eftersom jag redan spenderat en mindre förmögenhet på satellit-internet.

Avsked från Kapstaden

Så lämnade vi Kapstaden under stor pompa och ståt.  Säckpipeband, flaggor, konfetti och vattensprutande bogserbåtar. Väldigt  gripande att se den del av besättningen som inte fick vara med på sista resan ta ett tårfyllt farväl från kajen. Många har arbetat på båten alla de 27 år den varit i trafik. Som avskedshälsning överlämnades en 27 fot lång vimpel som hissades i masten. 

Först en säkerhetsövning med livvästpåtagning. Sedan kan vardagslivet ombord börja. Eftermiddagste, Cocktail, 5-rätters middag. Det är tur att det finns ett litet gym som jag uppsökte direkt efter kaffet på sängen kl 7.  Det var redan fullt i gymmet men jag lyckades få plats på en motionscykel efter ett litet tag. Efter frukost var visning av en dokumentärfilm om St Helena och Ascension Island, men salongen var redan proppfull så jag fick sätta mig i en solstol på däck istället. Livet ombord är tufft :-)  

I högtalaren fick vi reda på att temperaturen  är 22 grader i luften och 23 grader i vattnet och att vattendjupet är 4.000 meter. Det ger en utan tvekan en särskild känsla att veta det.  

Strax före lunch var det så dags för däcksspelet Deck Quoits. Hör och häpna men jag gick vidare till final och slutade som god tvåa. Nu ska vi göra oss fina för Captain's Cocktail Party. I dag är klädkoden Mess Dress och vi förväntas ta på kavaj och slips.

Jag återkommer!

I Kapstaden i väntan på båten

Äntligen framme i fantastiska Kapstaden. Soligt och 28 grader varmt. Men lite dimma så mistluren är full gång i den lilla fyren utanför hotellet. Men det är väl bara att vänja sig. Det kan ju bli mer av den varan.

Efter en promenad från hotellet genom den vackra Green Point Park

Och det superläckra Waterfront-området med hur många häftiga restauranger, barer, affärer och andra attraktioner som helst. Passade på att bokade in mig på en tur till Robben Island på tillbakavägen.

Kom jag fram till den riktiga hamnen     

och hittade till sist RMS St Helena väl dold bakom containrar, bildäck och annat bråte. Lastning  pågår och i morgon klockan 14 får vi passagerare gå ombord.